Det var en gång en kattunge
så himla snäll och go
som föddes mitt i vintern
och hade ingenstans att bo
Deras mamma hade ingen mat
och mjölk fanns knappt att få
och mjölk fanns knappt att få
och snuva med inflammationer
strax drabbade de små
De hade nyss kommit till livet
inte kan de väl nu dö?
Men han orkade knappt kämpa mer
han kände sig så slö
Hans lilla syster låg så stilla
stel och kall bredvid
ingen värme fanns där längre
ingen värme fanns där längre
ingen kämpaglöd och strid
Men som om någon hört dem
och deras svaga rop om nöd
dök folk med fällor upp i natten
dök folk med fällor upp i natten
och gav dem vård och stöd
Snart var de alla trygga
utom lilla systern hans
som frusit fast i golvet
som frusit fast i golvet
och ingen räddning fanns
Hon dog en plågsam död den dagen
utan värme, mat och kärlek
på ett iskallt, hårt fabriksgolv
på grund av mänsklighetens svek
på ett iskallt, hårt fabriksgolv
på grund av mänsklighetens svek
Tänk på hennes öde
du som avlar fram flera
sluta vara så jävla självisk!
Kastrera och adoptera.